"När våra kroppar möttes i passion och vi försökte älska med varje kroppsdel för att hålla oss varma, då skrev jag poesi. Jag minns inte orden, men det var vackert, otroligt vackert."
. Om mitt liv var en romanserie skulle en bok ha sitt avslut här. I de sista kapitlen skulle boken få sin avrundning. Eller sin kulmen. Eller möjligtvis ett snopet avslut som skulle lämna läsaren otillfredsställd och undrande. Men oavsett i en önskan om att läsa mer.
Boken kunde till exempel varit en vardaglig skildring skriven av Tracy Chevallier följande människors lunk och slit i en stillsam nutid (fast om 200 år som en historieskildring). Eller kanhända en Marian Keys där jag skulle fått rollen som den förvirrade men moderna kvinnan i jakten på... erkännande, acceptans och, ja så klart förälskelse. Det kunde varit ett okronologiskt virrvarr av Suzanne Brögger eller ett drama av John Irving framhävande våra inre demoner och sexuella lustar som drivkraft till allt som händer och sker. Ett blottande av mig och alla mina medmänniskors inre längtan. Lewis Carrol hade berättat mitt liv i stil med Alice i underlandet med rävar och kaniner som spelade Fia med knuff över bubblande kola, tunga valrossar med mustach som hyllade varann i vattenbrynet medan läckande olja sipprade in mellan deras fenor och Oompa loompas som firade fredags-dag och åt mackor.
Fick jag välja själv skulle det kanske varit ett äventyr skrivet av Erica Jong. I så fall hade det sista kapitlet låtit så här:
Sista kapitlet. I vilken vår hjältinna lär sig om vad som inte kan läras ut, och vågar det hon inte törs.
"Om jag kan säga dig sanningen?" skrockade styrman med en road blick bakom sin monocel. "Åh, nej, du ska nog finna den ändå vad det lider, min vän". Hon såg sig om. På däck var det ingalunda lugnt, trots att hon förnam hur allt stannade upp. Uppe mellan masterna hörde hon glada tillrop och såg matroser som klättrade runt bland seglen. Under däck hördes trummanden och knakanden som vittnade om verksamheten där under. Skutan skulle gå långt än, trots det knarrande ljudet som hon lärt sig att leva med under den tid hon varit en av dem som sjösjukt och förundrat en gång klivit på. Hon gav styrman ett litet leende tillbaka och sträckte fram sin hand för att ta avsked. Han klev förbi handen och omfamnade henne en lång stund. "Och kom nu ihåg vad jag sa: Efter så här lång tid ombord kommer den fasta marken att göra dig sjösjuk, men oroa dig inte, den går över ska du se. Det kommer bli en skicklig seglare av dig en dag, det är jag säker på." De såg på varann och hon blinkade hastigt bort en tår. Så klev hon upp på relingen och vinkade glatt åt alla de som varit med henne i det som varit. Så drog hon in ett djupt andetag och dök.
. Sex dagar kvar på jobbet. Jag är tudelad. En del av mig är väldigt stressad över allt som jag känner att jag borde hinna och vill hinna göra innan nästa arbetsvecka är över. En annan av mig vet att nästa fredag kväll när jag sitter på tåget söderut har inget av det någon betydelse längre. Jag vill göra det bästa som bara går den sista tiden, samtidigt som jag vet att det inte gör så stora konsekvenser för mig personligen om jag pressar mig in i det sista eller om jag börjar känna av medelhavsbriserna redan nu.
Men men. Hur tudelad jag än är så är det det ena av dessa alternativ som jag lever med. Jag försöker hinna med allt. Och det går inte. Jag försöker lämna en tjänst åt min efterträdare som har lite bättre förutsättningar än den som jag klev in i för ett och ett halvt år sen. Och jag försöker lämna startade projekt och egen kunskap efter mig på ett vettigt sätt.
Efter jobbet idag ringde en jobbarkompis och bad om ursäkt för att han märkt hur jag tog illa upp över en skämtsamhet som jag helt enkelt inte var mottaglig för idag. Han påpekade att han sett mig stressad många gånger förut, men inte sett mig sådan som jag varit när det blivit för stort tryck de senaste två veckorna. Och det har väl att göra med att man annars vet att man helt enkelt får skjuta på det man inte hinner med, men nu känns det inte så. Och jag är mer kritisk mot mina jobbarkompisar när saker inte görs ordentligt, helt enkelt för att jag vill att de ska vara hjälpsamma mot min efterträdare. För att saker inte ska bli fel.
Jag hoppas att jag kan ta det lite lugnare nästa vecka. Jag vill ju också att vännerna på jobbet ska komma ihåg mig som den bättre Linnéa. Men imorgon blir det gettogether med de närmaste på jobbet, det ska bli riktigt fint. Och förhoppningsvis inget jobbsnack :)
.
tisdag, maj 25, 2010
. "Att jag tycker att en invandrare är trevlig betyder inte att jag vill att han ska flytta in i mitt hem".
Sverigedemokraterna är verkligen inte riktigt kloka- vadå mitt hem? Bjud inte in någon att sova i ditt hem då. Eller menar du Sverige? Att jag tycker du verkar vara otrevlig betyder inte att jag ber dig flytta ut ur mitt hem.
. Det är så konstigt det där med att komma tillbaka till sitt hem efter en tids frånvaro. Då luktar det som första gången man klev in där. Samma doft från förra boende, målarfärg och annat som folk lämnar i väggarna. Och just lukter har en sådan stark inverkan på minnet. Jag kommer tillbaka till europavimmel, galna rumskompisar och Martina på besök en lite underlig septemberdag. Dessutom ser min lägenhet ut ungefär som den gjorde då. Spartansk. Eller ja, rättare sagt, halvt utflyttad. Bara några få möbler finns kvar, och några blommor. Vädret är detsamma, ljummet och lite ostabilt, fast på väg mot sommar, istället för höst. Det här är det första hemmet som varit bara mitt. Mitt mitt mitt. Jag har möblerat den med vilka tokiga lampor och hur gröna och rangliga köksmöbler jag velat. Jag har hängt tavlor med innehåll som konfunderat mina besökare, dödat mina egna blommor och skitit ner min egen toalett. Jag har tagit slut på mitt eget schampoo och egenhändigt tappat bort jeans och hårnålar. Jag har spillt och dammat lagat mina morgonscones. Jag bor på en liten gata i en liten by, med hundrastplats och volvo 740-bana utanför ventilationen. Men här allt blivit mitt. Jag har bjudit på oräkneliga koppar te och soppa på alla möjliga rostiga spikar. Jag har demonstrerat mina ljudövningar för grannar och källarknarkare (solariet dom byggt under mig är helt säkert bara en täckmantel).
Men nu är här tomt. Och det doftar som om jag aldrig satt min fot här. Och avtrycket jag gör på byn är väl ungefär så stort.
. Bjuder på en liten tårdrypande historia idag. På ett bra sätt. Åtminstone har den den inverkan på mig. Tänker också lite på Hagi när jag ser den, lillebrors fina hund som behagar komma ihåg mig varje gång jag kommer hem.
. Twitter-träsk. Jag har inte gått ner mig där, men jag tror att det är ett träsk. Gjorde ett försök att läsa något en gång, men sulan sjönk inte ner i dyn. Men idag när jag tänkte göra ett nytt försök hamnade jag istället i twitter-domino-effekten. Eftersom alla @:ar varandra (nytt verb som införs nu om det inte gjorts innan (vilket det förmodligen har) som innebär att man sätter ett litet "krulle-a" (som man säger på norska) framför någons namn så att det blir en länk till den personens twitter och den personen vet att den @:as (se @:ar) om, vilket innebär att alla dessa en-persons-twitterier blir som ett enda stort garn-nyste-twitteri) så kan man liksom komma in på nästa person och nästa och nästa.
Vilket bara slutar med att man inser hur många människor man tappat kontakten med och saknar.
. En flicka på 14 år har blivit våldtagen. Pojken har erkänt och blivit dömd i rätten, men nu tar hela samhället pojkens ställning och fryser ut flickan. En äldre kvinna som får det att vrida sig i kroppen på mig säger i intervju "hon har ju lurat honom till det här för att hon var sur över att han inte ville vara ihop med henne". Intervjuaren frågar hur hon vet det. "Genom bekantas bekanta". Skäms. Skäms skäms skäms.
Om ni vill läsa om pojken i Jönköping som dog på Bäckadalsgymnasiet får ni bläddra lite på Jönköpings internettidningars sidor. Först ska ni få läsa om att Burger King ska öppna i stan och att politikerna vill stoppa lite fler stripklubbar.
. Finansminister Anders Borg blir utfrågad om huruvida ideella föreningar kommer att drabbas av nya skatteregler.
"Kan du lova att idrottsföreningar inte kommer att drabbas" "Jag kan lova att vi kommer att göra vårt yttersta för att säkra att samhällets samlade stöd gör att vi har bra villkor för idrottsrörelsen i detta och att vi inte tar fram ett förslag som i onödan ställer till och krånglar till det."
. Det var en gång ett rum med tre jonglerande elefanter. De dansade tango och spelade nyckelharpa och en var rosarutig. Det började bli trångt i rummet men de som satt där inne tryckte sig allt längre ut mot väggarna eller in under möblemanget för att slippa konfrontera dumbodelegationen som nu även fått sällskap av en liten raptor med partyhatt.
En dag var det någon som frågade lite försynt om elefanterna skulle vara där. "Vi skickar in dem i cirkusmanegen här brevid, så kan vi gå och dricka te och äta smörgås istället", sa en annan. Så blev det och elefanterna fick de leka och jonglera bäst de ville i alla sina dagar.
Jag funderade på att lägga upp en live-version av den här låten, men insåg snabbt att det liksom tog udden av den lite. Den ska helst avnjutas med stängda ögon.
. Har haft en underbar helg! Igår blev det backen i Kisa och vädret kunde inte vara bättre, och vi var där tidigt så underlaget var härligt och dessutom var sällskapet fantastiskt! Vilken dag! Vi blev brända i ansiktet av all sol och efteråt blev det lite roadtrippande i östgötaskogarna och Sommen-sightseeing. Skönt att andas frisk luft och bara vara och njuta!
Ni kanske tycker att det är mycket snö, men våren är här!
. Jag förstår inte vad som händer med timmarna, dagarna, veckorna, månaderna.... åren. Jag blir skrämd och förundrad när jag märker hur tiden är som en hal ål som slinker förbi mig, när jag känner att hela poängen med tiden är att den slinker förbi, nästan obemärkt.
Och jag börjar mer och mer uppskatta de stunder då jag har långtråkigt. För då har jag egentligen inte riktigt tråkigt, då kan jag stanna upp och låta tiden passera en aning långsammare. Vi kan på något sätt gå hand i hand, tiden och jag. Tillsammans med en bok, en gitarr eller bara mig själv och soffan.
Det här är bra toner för att förstärka just den känslan. Det kan nästan göra ont i bröstet ibland när man hör den. Därför tycker jag också så illa om den här låten som jag älskar.
. När jag var yngre och alla runt om mig började lyssna på coola band som Prodigy, Oasis och Aqua eller töntiga band som Spice girls och Backstreet boys så låg jag i min säng och lyssnade på dubbelskivan av inspelade "The Phantom of the Opera" med the original cast från London. Igen och igen och igen.
Om ni kommer över den så ta den till er, slut era ögon och se för ert inre hur dramatiken utspelar sig i en fantastisk värld av toner.
. "Varför är du så rädd, Linnéa, det här kanske är början på något fantastiskt." "Jag vet, jag tar med ett paraply fastän solen skiner" "...för att inte bli bränd?"
. Ligger i min säng och känner min liten och ynklig och dan...
...då får man drömma om friska soldagar med scones!
Jobbar för övrigt ofrivilligt vidare på min älskarinna-image. Igår var jag och åt middag med en killkompis när hans flickvän ringde och jag hörde hur han försökte mörka för henne att han var med mig. Jag har träffat henne, men istället för att säga som det är försöker han först säga att han "gick ut för att köpa lite mat" trots att vi sitter på en restaurang. Det hela kändes helt absurt och jag kände hur jag blev generad inför grannarna vid bordet bredvid som sneglade på mig som den onda äktenskapsförstörerskan. Som tur var hade vi ätit upp vid det laget och det var dags att gå...
Men blev upplyft när jag kom till stationen och en man frågar mig om vägen till Scandic hotel. Jag har ingen aning om vart det ligger, men så hivar han upp en eniro-karta med start och mål och promenadväg utritad. Som orienterarfamiljsunge tar man ju allvarligt på en karta så jag tar emot den och lokaliserar oss snabbt. Då utbrister mannen: "Jaså man ska hålla den så där lite upp-och-ner!?"
Jag blir så glad av denna totala förvirring att jag måste ringa Yenny och tala om att hon har andra blinda vänner.
Bara för att jag känner mig så sjuk och kärleksfull idag så slår vi på stort. Idag får ni älsklingen. Katie.
. I lördags satt familjen och ett par till i bilen på väg tillbaka efter en dag på brädan när min lillasyster ingående började berätta om spermiernas väg mot ägget vid en befruktning. Detta till förfäran och förtjusning för resten av personerna i bilen. Jag önskar att ni fick höra redogörelsen där Donkie målade upp det kvinnliga könsorganet i luften, med ljudeffekter på äggstockarna. Sen följde en lång diskussion om var i denna visuella bild "spermisarna" blev "avsläppta". Vi kom överens att det var en prestations fråga. Efter en lång utläggning med tillhörande kippning efter andan av skratt och i en trång bil var historien slut. Och Donkie kommer som vanligt in med ett otippat filosofiskt avslut genom att titta snett ut genom fönstret och klappa hunden över öronen: "Så egentligen behöver ingen känna sig som en looser, för alla började ju som en vinnar-spermie"
. Igår var jag ute och dansade med den fantastiska människa som finns runt mig i vått och torrt och som vet allt om mig och är honungen i mitt te och rösten i mitt öra (när vi pratar i handsfree). Vi står och trängs på det lilla dansgolvet när en gammal dänga från min ungdom (den före den ungdomen jag är i nu). Jag blev toklycklig då den här låten är en riktig nostalgitripp för mig och jag tjoade och gjorde cowboy-dansen. Då lutade sig Martina fram mot mig och ropade: "Det här blir morgondagens youtube-låt!"
Så självklart. En kärlekssång till alla er!
Har för förresten för första gången kollat in det här med "twitter" som det är sån hype runt (även om ni andra tycker att det är sooo last year, jag ligger som vanligt lite efter). Om ni såg mitt ansikte skulle ni se hur inte en rynka kommer fram, inte en eftertänksam dragning på munnen, inte en fundersam blick som går mot taket, bara ett uttryckslöst ansikte på någon som just blev lite dummare än hon var innan. Det enda positiva med detta medium är att om någon förväntar sig att du ska läsa så går det åtminstone över fort...
. Nu kryllar stan av hjärtan. Det var någon som tyckte att februari är en månad som behöver lite extra, eller framför allt, att försäljningen tog en dipp efter julruschen. Så gnuggade man händerna och skapade ännu en kommers-högtid.
Men om ni nu känner för att vara lite extra förälskade och romantiska i helgen - häng inte upp er på dyra buketter och geléhjärtan. Starta istället söndagen med frukost på sängen och den här låten. Så är det klirrat!
. En sak jag lärt mig på senaste tiden är att det är värt att lyxa till sin vardag. Det krävs inte så mycket för att man ska få glida runt hemma och känna sig som en gudinna i sin lilla etta. Enkla medel som att sova i sidennattlinne, svassa runt med fladdrande morgonrock och sätta sig med sin lilla kopp kvällste vid sitt lilla bord och bara känna sig som en Marlene Dietrich. Fasen, glöm inte dom stunderna som bara är dina. Man ska inte heller glömma att man alltid är vacker, men att man också får vara vacker bara för sig själv och det är rätt härligt. Och sidennattlinnen är inte att förkasta!
. Jag har en last. Jag kan inte hålla fingrarna borta från stora, läckra lampor. Detta är mitt senaste second hand kap!
(stolen är ditplacerad för att ni ska få en bättre känsla lampans fantastiska reslighet. Notera också gärna att det både lyser i skärmen och i foten. Sånt kan göra en lycklig...)
. Är det bara jag eller börjar män mer och mer utnyttja trixet att sjunga på dansgolvet? Jag vet inte, men jag funderar på om det kan ha att göra med vissa vanligt förekommande låttexter som spelas där ute, som liksom hjälper honom att få fram vad han vill ha sagt. Man dansar med honom och så böjer han sig fram och sjunger "Tonights gonna be a good, good night", vilket i och för sig är ett gott förespående om man tycker att man skulle vilja ha en trevlig natt ihop. En annan text, som också verkar hjälpa tunghäftade grabbar är "I'm gonna undress you" (minns inte vilken låt det rör sig om, men ni har säkert hört även den). Det är liksom inte stor missförståndsmarginal där, när han sjunger och pekar. Det låter oftast inte alls bra, så jag har inte riktigt kommit överens med mig själv om ifall detta är ett bra trick eller inte, men jag tycker ändå att det är ett framsteg i dansgolvskommunikation mot det tidigare gnugga-skrev-mot-rumpa-tricket.
Då i alla fall jag har fått nog av den här låtgenren efter två utekvällar och sex dansgolv utan att upptäcka större skillnad ska jag ge er någonting annat att lyssna till. En riktigt mysig dam!
. Idag har allting varit väldigt blått... Tänk på allt blått i er vardag en gång och ni ska se att det finns överallt. Särskilt på mitt kontor. Och så har det varit min tur-onsdag igår. Vilket har tagit sig olika uttryck. Jag har till exempel försovit mig och missat tåg och haft försenade tåg och haft mig, sånt som kan uppfattas som otur. Men jag visste ju att det var min turdag idag, så det var inte så oturligt. Jag fick ju sova längre, och så fick jag fika lite längre och sen träffade jag en bekant som jag hann stå och prata med i väntan på tåget. Allt vänds till något positivt. Så hela den här dagen och allt turligt med den vill jag dedikera till Yenny, för hon är bara så tokigt fin!
. En skiva med Wannadies var under en period min favorit att lyssna på före en utekväll- det var oklanderligt pepp oavsett om man var lite halvseg före utgången. Lyssnade man på denna så blev man alltid sugen på att dra iväg ut i natten och skaka loss. Jag i alla fall. Lördagen till ära bjuder jag på två favoriter (eftersom jag inte kan bestämma mig). Den sista var en av favoriterna, vilket är lite konstigt eftersom jag hade långhetskomplex när jag var liten (enda tills jag lämnade norrland i mitten av tonåren och allt plötsligt blev annorlunda). Men kanske just därför gillade jag att identifiera mig med den här killen.
. Om ditt barn frågar dig hur något fungerar och du inte vet svaret. Svara då att du inte vet eller hitta på något.
Säg till exempel att du är en mamma i ett badhus med två barn som undrar hur det kan vara så varmt där inne. Då kan man till exempel svara "jag vet inte" eller "det beror på att dom råkade bygga in ett troll som bodde i berget här under som nu sitter och fiser varmluft in i just det här rummet". Svara inte "det är för att det kommer kokande vatten ur dom där kranarna i hörnet" och se dig omkring snabbt för att se om några vuxna hörde. Det gjorde vi. Gå hem och läs något.
Jaja, inte så hårt nu. Tänk hur mycket vi inte vet hur det fungerar och det är väl inte meningen att vi ska veta allt.
Men ni ska veta att det här är good stuff!
Äsch jävlar, den var lite censurerad. Men nåväl. Håll till godo! .
. Min mobil har gått sönder på det mest besynnerliga vis. Den är i två delar med någon liten sladd som hänger emellan och håller ihop det hela. Det finurliga är att den fortfarande fungerar. Men mellan dessa två delar är det bara en massa elgrejer, så jag vågar inte ha igång den. Då får jag väl cancer allra minst. Den har hållit i länge den gamle bettan, den var egentligen helt perfekt.
. Nu var det dags för den här. När jag hör den ser jag framför mig tre sextonåriga tjejer som inte ännu har en aning om vad som komma ska och fortfarande i det nya decenniet inte har någon aning om vilka hårda tider som komma skall att ta sig igenom, förtvivlade beslut att ta, tunga dagar att gråta, städer att gå vilse i, lördagsnätter att glömma, ensamma nätter att frysa igenom och lustlösa dagar att orka. But we'll stand by. Won't we, ladies?
Jag hittade av en slump en festlig sida som går ut på att man kan kolla värdet på sin blogg, i rena pengar. Festligt, tänkte jag, men jag undrar vem i hela friden som skulle betala dom pengarna. Och varför. Snacka om att förleda och tjäna pengar på det, det framgår inte ens vad uträkningen baseras på.
Nåväl, gillar själv hela den här musikassociationsgrejen. Och när jag nu börjat så kommer dom oannonserat till mig hela dagarna. Till exempel är det lätt att i denna kyla börja tänka att man hoppas att ens barn kommer att bli långhåriga barn - för att stå ut med vintern.
. Igår var jag på yoga och jag hade en för mig ny instruktör. Det var ganska festligt för hon roade oss alla med att först säga åt oss att "lägga oss på blygdläpparna" (den ende mannen i rummet blev nog särskilt förvirrad). Lite senare sa hon åt oss att "stoppa svansen mellan benen", vilket var ännu svårare att tolka (fastän detta kanske trots allt var lite enklare för mannen).
Det är inte lätt jämt med felsägningar. När man jobbar på min arbetsplats, till exempel, så kan man anställa folk ifrån "Epidemic work", om munnen halkar lite fel....
. Jag vaknade med den här låten cirkulerande i hjärnan, och tänkte att jag ville dela med mig av den. Jag tror inte att det är något tecken, precis, men musiken och Bright eyes bräckliga röst tillsammans med den här fina videon tycker jag att ni ska uppleva idag. Har du känt så här någon gång?
. Tre bilar har voltat i mina trakter det senaste dygnet. Den härligaste kommentaren på lokala tidningens artikel var att folk borde sluta upp med detta beteende och gå antivoltkurser, dessutom bör dessa människor betala böter för att de gör så tokiga saker...
Väglaget är uselt, så kör försiktigt. Och lyssna inte på den här låten när ni är ute på vägarna!
Ibland känner jag att det vardagliga arbetet är ett krig, utan den överhängande dödsrisken och utan granatljud och gråtande mödrar. Vi är mitt i en strid och det gäller att vara hård, gå till motangrepp och kapitulera, vakta ryggen och finta. Förutom att man i arbetslivet dessutom måste agera civilt och moget, trots att man ibland bara vill säga "Let's take it outside!"
Till de orden bjuder jag på den här otroligt snygg koreograferade scenen ur Across the universe.
Lillebror introducerade för ett par år sen Jonna Lee för mig, då hon hade varit och spelat på något litet evenemang i hemstaden. Igår fick jag även tipset att hon gjort en mysig cover på den här fina låten av The postal service.
(Youtube-filmen är orginalet. En spotify-länk till Jonnas version finns under.)
Igår var jag ute och åt middag med två fantastiska väninnor. Vi pratade om framtiden, om hur vi skulle leva och bo, hur vår familj skulle vara och (vilket visade sig vara mycket intressant) hur våra framtida män skulle vara.
All denna problematik kring finnandet av Honom ledde till att jag drömde om exakt den här problematiken:
. Jag känner mig arg. Ni vet hur det kan gå ibland när en tanke börjar cirkulera i huvudet och något som kanske gjort en upprörd tidigare eller som bara legat på någon typ av jäsning plötsligt blossar upp. Man börjar mer och mer känna hur man blivit orättvist behandlad, hur någonting som är viktigt för just dig blivit förbisett eller ignorerat, hur det känns som någon trampar, hoppar, stampar på alla dina tår och verkar inte ha någon insikt i det. Eller njuter av det.
Och plötsligt när tankarna får chansen att vandra kommer alla dessa känslor som en anstormning, mitt i söndagslunket. Det kanske bara fungerar så för mig.
Jag valde att det här forumet fick bli ett utlopp för det. För ett utlopp behövdes. För allt kan man inte prata med alla om, särskilt när det rör sig om vad andra antagligen anser vara irrationella känslor. För dom befinner sig ju inte i mitt huvud.
När jag får sådana här känslobubblingar så vill jag oftast ge mig bort från alla människor. Jag vill gömma mig, rymma, fast jag vill också att alla ska märka att jag är borta. Det är ingen poäng i att göra en tyst protest som ingen hör.
Och jag vill så gärna att åtminstone någon ska skämmas, ångra sig och må dåligt för att jag känner så här. Jag kan inte hjälpa det, anse mig ondskefull som tänker sådana "syndiga" tankar. Framför allt vill jag att man ska förstå att man står där och river mig i håret och och sparkar mig på smalbenen - och att det gör ont.
Sluta med det. Och prata inte med mig igen. Och låtsas inte som att du känner mig.
"SO BABY KISS ME LIKE A DRUG, LIKE A RESPIRATOR" - "SOMETHING WORSE THAN THE TOTAL AGONY OF BEING IN LOVE?" ur Love Actually - "THE BEST WAY TO SHOW YOU'RE A GROWN-UP IS TO BE ABLE TO SHOW YOU'RE A KID " Donkie - "VISSA PROMENERAR I REGNET, ANDRA BLIR BARA BLÖTA" Martina - "OCH FÖRRESTEN SKA DU INTE TA ALLA MINA ORD OCH REFLEKTIONER SÅ BOKSTAVLIGT, DET ÄR JU INTE ALLS SÄKERT, ATT JAG MENAR DET JAG SÄGER!" Suzanne Brøgger, Ur Créme Fraíche
