...och purjolöken stack upp ur kassen, som vanligt

.
Jag förstår inte vad som händer med timmarna, dagarna, veckorna, månaderna.... åren.
Jag blir skrämd och förundrad när jag märker hur tiden är som en hal ål som slinker förbi mig, när jag känner att hela poängen med tiden är att den slinker förbi, nästan obemärkt.

Och jag börjar mer och mer uppskatta de stunder då jag har långtråkigt. För då har jag egentligen inte riktigt tråkigt, då kan jag stanna upp och låta tiden passera en aning långsammare. Vi kan på något sätt gå hand i hand, tiden och jag. Tillsammans med en bok, en gitarr eller bara mig själv och soffan.

Det här är bra toner för att förstärka just den känslan. Det kan nästan göra ont i bröstet ibland när man hör den. Därför tycker jag också så illa om den här låten som jag älskar.