It ain't over til it's over

.
Sex dagar kvar på jobbet.
Jag är tudelad. En del av mig är väldigt stressad över allt som jag känner att jag borde hinna och vill hinna göra innan nästa arbetsvecka är över. En annan av mig vet att nästa fredag kväll när jag sitter på tåget söderut har inget av det någon betydelse längre.
Jag vill göra det bästa som bara går den sista tiden, samtidigt som jag vet att det inte gör så stora konsekvenser för mig personligen om jag pressar mig in i det sista eller om jag börjar känna av medelhavsbriserna redan nu.

Men men. Hur tudelad jag än är så är det det ena av dessa alternativ som jag lever med. Jag försöker hinna med allt. Och det går inte. Jag försöker lämna en tjänst åt min efterträdare som har lite bättre förutsättningar än den som jag klev in i för ett och ett halvt år sen. Och jag försöker lämna startade projekt och egen kunskap efter mig på ett vettigt sätt.

Efter jobbet idag ringde en jobbarkompis och bad om ursäkt för att han märkt hur jag tog illa upp över en skämtsamhet som jag helt enkelt inte var mottaglig för idag. Han påpekade att han sett mig stressad många gånger förut, men inte sett mig sådan som jag varit när det blivit för stort tryck de senaste två veckorna. Och det har väl att göra med att man annars vet att man helt enkelt får skjuta på det man inte hinner med, men nu känns det inte så. Och jag är mer kritisk mot mina jobbarkompisar när saker inte görs ordentligt, helt enkelt för att jag vill att de ska vara hjälpsamma mot min efterträdare. För att saker inte ska bli fel.

Jag hoppas att jag kan ta det lite lugnare nästa vecka. Jag vill ju också att vännerna på jobbet ska komma ihåg mig som den bättre Linnéa.
Men imorgon blir det gettogether med de närmaste på jobbet, det ska bli riktigt fint.
Och förhoppningsvis inget jobbsnack :)

.

.
"Att jag tycker att en invandrare är trevlig betyder inte att jag vill att han ska flytta in i mitt hem".

Sverigedemokraterna är verkligen inte riktigt kloka- vadå mitt hem? Bjud inte in någon att sova i ditt hem då. Eller menar du Sverige?
Att jag tycker du verkar vara otrevlig betyder inte att jag ber dig flytta ut ur mitt hem.

.

Doften av nya och gamla somrar

.
Det är så konstigt det där med att komma tillbaka till sitt hem efter en tids frånvaro.
Då luktar det som första gången man klev in där. Samma doft från förra boende, målarfärg och annat som folk lämnar i väggarna.
Och just lukter har en sådan stark inverkan på minnet. Jag kommer tillbaka till europavimmel, galna rumskompisar och Martina på besök en lite underlig septemberdag. Dessutom ser min lägenhet ut ungefär som den gjorde då. Spartansk. Eller ja, rättare sagt, halvt utflyttad. Bara några få möbler finns kvar, och några blommor. Vädret är detsamma, ljummet och lite ostabilt, fast på väg mot sommar, istället för höst.
Det här är det första hemmet som varit bara mitt. Mitt mitt mitt. Jag har möblerat den med vilka tokiga lampor och hur gröna och rangliga köksmöbler jag velat. Jag har hängt tavlor med innehåll som konfunderat mina besökare, dödat mina egna blommor och skitit ner min egen toalett. Jag har tagit slut på mitt eget schampoo och egenhändigt tappat bort jeans och hårnålar. Jag har spillt och dammat lagat mina morgonscones.
Jag bor på en liten gata i en liten by, med hundrastplats och volvo 740-bana utanför ventilationen. Men här allt blivit mitt. Jag har bjudit på oräkneliga koppar te och soppa på alla möjliga rostiga spikar. Jag har demonstrerat mina ljudövningar för grannar och källarknarkare (solariet dom byggt under mig är helt säkert bara en täckmantel).

Men nu är här tomt. Och det doftar som om jag aldrig satt min fot här. Och avtrycket jag gör på byn är väl ungefär så stort.

Ni är välkomna på te på nästa plats.

.

Dygnsrytmsförvirring

.
"God morgon!" Ropar min kollega när hon går förbi dörren.

"Hej då!" Ropar jag tillbaka.

"Drick mer kaffe..."

.