Ctrl + Alt + Del

.
Jag känner mig arg.
Ni vet hur det kan gå ibland när en tanke börjar cirkulera i huvudet och något som kanske gjort en upprörd tidigare eller som bara legat på någon typ av jäsning plötsligt blossar upp.
Man börjar mer och mer känna hur man blivit orättvist behandlad, hur någonting som är viktigt för just dig blivit förbisett eller ignorerat, hur det känns som någon trampar, hoppar, stampar på alla dina tår och verkar inte ha någon insikt i det. Eller njuter av det.

Och plötsligt när tankarna får chansen att vandra kommer alla dessa känslor som en anstormning, mitt i söndagslunket.
Det kanske bara fungerar så för mig.

Jag valde att det här forumet fick bli ett utlopp för det. För ett utlopp behövdes.
För allt kan man inte prata med alla om, särskilt när det rör sig om vad andra antagligen anser vara irrationella känslor. För dom befinner sig ju inte i mitt huvud.

När jag får sådana här känslobubblingar så vill jag oftast ge mig bort från alla människor. Jag vill gömma mig, rymma, fast jag vill också att alla ska märka att jag är borta.
Det är ingen poäng i att göra en tyst protest som ingen hör.

Och jag vill så gärna att åtminstone någon ska skämmas, ångra sig och må dåligt för att jag känner så här. Jag kan inte hjälpa det, anse mig ondskefull som tänker sådana "syndiga" tankar.
Framför allt vill jag att man ska förstå att man står där och river mig i håret och och sparkar mig på smalbenen - och att det gör ont.

Sluta med det.
Och prata inte med mig igen.
Och låtsas inte som att du känner mig.

.