Doften av nya och gamla somrar

.
Det är så konstigt det där med att komma tillbaka till sitt hem efter en tids frånvaro.
Då luktar det som första gången man klev in där. Samma doft från förra boende, målarfärg och annat som folk lämnar i väggarna.
Och just lukter har en sådan stark inverkan på minnet. Jag kommer tillbaka till europavimmel, galna rumskompisar och Martina på besök en lite underlig septemberdag. Dessutom ser min lägenhet ut ungefär som den gjorde då. Spartansk. Eller ja, rättare sagt, halvt utflyttad. Bara några få möbler finns kvar, och några blommor. Vädret är detsamma, ljummet och lite ostabilt, fast på väg mot sommar, istället för höst.
Det här är det första hemmet som varit bara mitt. Mitt mitt mitt. Jag har möblerat den med vilka tokiga lampor och hur gröna och rangliga köksmöbler jag velat. Jag har hängt tavlor med innehåll som konfunderat mina besökare, dödat mina egna blommor och skitit ner min egen toalett. Jag har tagit slut på mitt eget schampoo och egenhändigt tappat bort jeans och hårnålar. Jag har spillt och dammat lagat mina morgonscones.
Jag bor på en liten gata i en liten by, med hundrastplats och volvo 740-bana utanför ventilationen. Men här allt blivit mitt. Jag har bjudit på oräkneliga koppar te och soppa på alla möjliga rostiga spikar. Jag har demonstrerat mina ljudövningar för grannar och källarknarkare (solariet dom byggt under mig är helt säkert bara en täckmantel).

Men nu är här tomt. Och det doftar som om jag aldrig satt min fot här. Och avtrycket jag gör på byn är väl ungefär så stort.

Ni är välkomna på te på nästa plats.

.