.
Det är en isbelagd morgon, jag ska från punkt A till B
Då är kollektivtrafiken för det mesta en god idé
Jag går till min hållplats, men tänkter snart "fördömt!
det är flera minuter kvar!" jag hade tiden missbedömt.
Jag kliar mig på näsan och tänker: så sakta minuterna går
Och jag som redan hade tappat känseln i alla mina tår.
En kråka ser ner på mig, mörkögd och stygg
Som ville den håna min vinglösa rygg
Dessutom blåser nordan, och han är en sur en
Jag försöker att krypa allt längre in i kuren
Åh, det ringer! Jag känner hur det vibrerar
Men det var inget samtal, bara magen som orerar
Jag väntar och väntar, men tiden står still
Jag hade kunnat ligga kvar i sängen lite till
Eller stått kvar i duschen ännu en kvarts timma
Istället för att bara stå i en busskur och rimma
Jag är kissnödig, hungrig, förtvivlad, för sen!
Och kylan tränger bara längre in i märg och ben
Jag nynnar på en visa för att på ledan råda bot
Om stenarna på gatan och om huset mittemot
Om medtrafikanterna omkring som gör allt vad dom kan
För att bara sköta sitt och inte titta på varann
En pojke som har assistent, han sjunger ut ett "hej!"
Vem av oss som friskast är, det kan man fråga sig...
Just när allt som gråast är kommer bussen runt ett krön
Kring alla samlade hörs ett enat djupt och lättat stön
Bussen bromsar in bredvid, det är ett efterlängtat läte
Jag kliver på, stämplar mitt kort och väljer ut ett säte
Utan dramatiska avsked, jag far iväg min kos
Men imorgon är det åter dags för min busshållplatsblues.
.
måndag, januari 31, 2011
onsdag, januari 12, 2011
Boktips
.
Den 29:e mars är en speciell dag som jag har väntat länge på.
Det är nämligen så att den sista delen i bokserien "Jordens barn" (Den som börjar med "Grottbjörnens folk") kommer ut då.
Den heter på svenska "De målade grottornas land" (The land of painted caves) och handlar även fortsättningsvis om södra Europa under stenåldern och Ayla, superkvinnan som kan allt utom att sjunga och tar sig igenom diverse mödor under böckernas gång.
De senare böckerna är tyvärr inte lika bra som de första, men jag hoppas på en värdig avslutning.
Den första boken kom ut 1980 så det har ju tagit sin tid och jag hoppas att den sista kommer att vara bra trots att jag blivit lite äldre sen jag senast läste böckerna.
Om ni inte har läst de tidigare böckerna har ni ju ett par månader på er att ta er igenom alla fem. Dessa är:
Grottbjörnens folk (The clan of the cave bear)
Hästarnas dal (The valley of horses)
Mammutjägarna (The mammoth hunters)
Stäppvandringen (The plains of passage)
Den nionde grottan (The shelters of stone)
Bara att greppa och drömma sig in i en värld där allt verkar mycket enklare, härligare och mer spännande!
Den 29:e mars är en speciell dag som jag har väntat länge på.
Det är nämligen så att den sista delen i bokserien "Jordens barn" (Den som börjar med "Grottbjörnens folk") kommer ut då.
Den heter på svenska "De målade grottornas land" (The land of painted caves) och handlar även fortsättningsvis om södra Europa under stenåldern och Ayla, superkvinnan som kan allt utom att sjunga och tar sig igenom diverse mödor under böckernas gång.
De senare böckerna är tyvärr inte lika bra som de första, men jag hoppas på en värdig avslutning.
Den första boken kom ut 1980 så det har ju tagit sin tid och jag hoppas att den sista kommer att vara bra trots att jag blivit lite äldre sen jag senast läste böckerna.
Om ni inte har läst de tidigare böckerna har ni ju ett par månader på er att ta er igenom alla fem. Dessa är:
Grottbjörnens folk (The clan of the cave bear)
Hästarnas dal (The valley of horses)
Mammutjägarna (The mammoth hunters)
Stäppvandringen (The plains of passage)
Den nionde grottan (The shelters of stone)
Bara att greppa och drömma sig in i en värld där allt verkar mycket enklare, härligare och mer spännande!
måndag, januari 10, 2011
lördag, januari 01, 2011
Med höger fot först
Vad var det som var så förbannat fantastiskt unikt med den här natten, nu då?
Vad var det som gjorde att jag gick ut i strumpbyxor och nya vinterkängor mitt i natten tillsammans med en bunt människor jag lärt känna det senaste året, bara för att stå i spöregnet (!?), trängandes under två paraplyn och skrika att vi önskar varandra ett gott kommande år så fort domkyrkans klockor börjar slå?
Vilken var orsaken till att vi inte var ensamma där och att raketer smälde runt omkring oss (om än mindre än det kanske gjort om det inte var för att det plötsligt bestämde sig för att bli plusgrader på just den här förbannat fantastiskt unika dagen)?
Tideräkning.
Jag hade haft vissa starka önskningar om att stänga in mig någonstans. Inte av rädsla för själva tideräkningen, utan för dagen. Jag ville beröva den dess fantastiska unikitet. Men den kom och den blev firad likväl. LIk de egyptiska gatuförsäljarna vars vidskeplighet tvingar dem att göra en god första affär för dagen måste vi stå där och skåla. Vi vet inte hur nästa år kommer att te sig annars. Vi vet inte om nästa år blir av om vi inte gör som vi brukar.
Tideräkningen kanske kommer av sig.
Efter den obligatoriska skålen efter en utebliven grevinna och betjänt var jag kall och gick in. Där hade ett par somnat i soffan.
That's tideräkning for you.
Det var också samma par som kom till festen med barnstol, barnsäng mikromat och tillslut, ett barn. Sen sist jag träffade henne hade hon börjat skratta, peka (och vänta på ordet för vad hon pekar på) och promenera runt i en faslig fart om hon bara fick hålla sina små händer hårt om någons pekfingrar. Förra gången vi stod och skålade (den där gången för ett år sen, ni minns?) var hon inte ens en del av vår befolkning.
Och här sitter jag och underminerar tideräkningen.
Kanske jag också lärt mig att skratta, peka och gå det här året? Med höger fot först.
Kanske jag kommer att lära mig än mer fantastiska saker 2011.
Jag ska fylla min hjärna med kunskap, trots att den tappat hälsan, och lära mig att räkna, springa och prata.
Jag pekar, så säger du ordet.
Jag hoppas att ni mår bra, mina vänner och kära, och att alla unika och mindre unika dagar blir förbannat fantastiska.
Så fortsätter vi med denna tideräkning.
Och ser var den leder oss.
Gott nytt...
Vad var det som gjorde att jag gick ut i strumpbyxor och nya vinterkängor mitt i natten tillsammans med en bunt människor jag lärt känna det senaste året, bara för att stå i spöregnet (!?), trängandes under två paraplyn och skrika att vi önskar varandra ett gott kommande år så fort domkyrkans klockor börjar slå?
Vilken var orsaken till att vi inte var ensamma där och att raketer smälde runt omkring oss (om än mindre än det kanske gjort om det inte var för att det plötsligt bestämde sig för att bli plusgrader på just den här förbannat fantastiskt unika dagen)?
Tideräkning.
Jag hade haft vissa starka önskningar om att stänga in mig någonstans. Inte av rädsla för själva tideräkningen, utan för dagen. Jag ville beröva den dess fantastiska unikitet. Men den kom och den blev firad likväl. LIk de egyptiska gatuförsäljarna vars vidskeplighet tvingar dem att göra en god första affär för dagen måste vi stå där och skåla. Vi vet inte hur nästa år kommer att te sig annars. Vi vet inte om nästa år blir av om vi inte gör som vi brukar.
Tideräkningen kanske kommer av sig.
Efter den obligatoriska skålen efter en utebliven grevinna och betjänt var jag kall och gick in. Där hade ett par somnat i soffan.
That's tideräkning for you.
Det var också samma par som kom till festen med barnstol, barnsäng mikromat och tillslut, ett barn. Sen sist jag träffade henne hade hon börjat skratta, peka (och vänta på ordet för vad hon pekar på) och promenera runt i en faslig fart om hon bara fick hålla sina små händer hårt om någons pekfingrar. Förra gången vi stod och skålade (den där gången för ett år sen, ni minns?) var hon inte ens en del av vår befolkning.
Och här sitter jag och underminerar tideräkningen.
Kanske jag också lärt mig att skratta, peka och gå det här året? Med höger fot först.
Kanske jag kommer att lära mig än mer fantastiska saker 2011.
Jag ska fylla min hjärna med kunskap, trots att den tappat hälsan, och lära mig att räkna, springa och prata.
Jag pekar, så säger du ordet.
Jag hoppas att ni mår bra, mina vänner och kära, och att alla unika och mindre unika dagar blir förbannat fantastiska.
Så fortsätter vi med denna tideräkning.
Och ser var den leder oss.
Gott nytt...
tisdag, september 21, 2010
Flyttdamm
"När våra kroppar möttes i passion och vi försökte älska med varje kroppsdel för att hålla oss varma,
då skrev jag poesi.
Jag minns inte orden, men det var vackert, otroligt vackert."
då skrev jag poesi.
Jag minns inte orden, men det var vackert, otroligt vackert."
Ord från ett gammalt anteckningsblock
tisdag, juli 20, 2010
Meddelande från en stunds stillasittande
Plugg i Linköping till hösten.
Någon som har en lägenhet över?
Någon som har en lägenhet över?
torsdag, juni 03, 2010
...och soundtracket till min sorti kommer sist.
.
Om mitt liv var en romanserie skulle en bok ha sitt avslut här. I de sista kapitlen skulle boken få sin avrundning. Eller sin kulmen. Eller möjligtvis ett snopet avslut som skulle lämna läsaren otillfredsställd och undrande. Men oavsett i en önskan om att läsa mer.
Boken kunde till exempel varit en vardaglig skildring skriven av Tracy Chevallier följande människors lunk och slit i en stillsam nutid (fast om 200 år som en historieskildring).
Eller kanhända en Marian Keys där jag skulle fått rollen som den förvirrade men moderna kvinnan i jakten på... erkännande, acceptans och, ja så klart förälskelse.
Det kunde varit ett okronologiskt virrvarr av Suzanne Brögger eller ett drama av John Irving framhävande våra inre demoner och sexuella lustar som drivkraft till allt som händer och sker. Ett blottande av mig och alla mina medmänniskors inre längtan.
Lewis Carrol hade berättat mitt liv i stil med Alice i underlandet med rävar och kaniner som spelade Fia med knuff över bubblande kola, tunga valrossar med mustach som hyllade varann i vattenbrynet medan läckande olja sipprade in mellan deras fenor och Oompa loompas som firade fredags-dag och åt mackor.
Fick jag välja själv skulle det kanske varit ett äventyr skrivet av Erica Jong.
I så fall hade det sista kapitlet låtit så här:
Sista kapitlet.
I vilken vår hjältinna lär sig om vad som inte kan läras ut, och vågar det hon inte törs.
"Om jag kan säga dig sanningen?" skrockade styrman med en road blick bakom sin monocel. "Åh, nej, du ska nog finna den ändå vad det lider, min vän".
Hon såg sig om. På däck var det ingalunda lugnt, trots att hon förnam hur allt stannade upp. Uppe mellan masterna hörde hon glada tillrop och såg matroser som klättrade runt bland seglen. Under däck hördes trummanden och knakanden som vittnade om verksamheten där under. Skutan skulle gå långt än, trots det knarrande ljudet som hon lärt sig att leva med under den tid hon varit en av dem som sjösjukt och förundrat en gång klivit på. Hon gav styrman ett litet leende tillbaka och sträckte fram sin hand för att ta avsked. Han klev förbi handen och omfamnade henne en lång stund.
"Och kom nu ihåg vad jag sa: Efter så här lång tid ombord kommer den fasta marken att göra dig sjösjuk, men oroa dig inte, den går över ska du se. Det kommer bli en skicklig seglare av dig en dag, det är jag säker på."
De såg på varann och hon blinkade hastigt bort en tår.
Så klev hon upp på relingen och vinkade glatt åt alla de som varit med henne i det som varit.
Så drog hon in ett djupt andetag och dök.
Slut
läs den spännande fortsättningen......
- - - -
Om mitt liv var en romanserie skulle en bok ha sitt avslut här. I de sista kapitlen skulle boken få sin avrundning. Eller sin kulmen. Eller möjligtvis ett snopet avslut som skulle lämna läsaren otillfredsställd och undrande. Men oavsett i en önskan om att läsa mer.
Boken kunde till exempel varit en vardaglig skildring skriven av Tracy Chevallier följande människors lunk och slit i en stillsam nutid (fast om 200 år som en historieskildring).
Eller kanhända en Marian Keys där jag skulle fått rollen som den förvirrade men moderna kvinnan i jakten på... erkännande, acceptans och, ja så klart förälskelse.
Det kunde varit ett okronologiskt virrvarr av Suzanne Brögger eller ett drama av John Irving framhävande våra inre demoner och sexuella lustar som drivkraft till allt som händer och sker. Ett blottande av mig och alla mina medmänniskors inre längtan.
Lewis Carrol hade berättat mitt liv i stil med Alice i underlandet med rävar och kaniner som spelade Fia med knuff över bubblande kola, tunga valrossar med mustach som hyllade varann i vattenbrynet medan läckande olja sipprade in mellan deras fenor och Oompa loompas som firade fredags-dag och åt mackor.
Fick jag välja själv skulle det kanske varit ett äventyr skrivet av Erica Jong.
I så fall hade det sista kapitlet låtit så här:
Sista kapitlet.
I vilken vår hjältinna lär sig om vad som inte kan läras ut, och vågar det hon inte törs.
"Om jag kan säga dig sanningen?" skrockade styrman med en road blick bakom sin monocel. "Åh, nej, du ska nog finna den ändå vad det lider, min vän".
Hon såg sig om. På däck var det ingalunda lugnt, trots att hon förnam hur allt stannade upp. Uppe mellan masterna hörde hon glada tillrop och såg matroser som klättrade runt bland seglen. Under däck hördes trummanden och knakanden som vittnade om verksamheten där under. Skutan skulle gå långt än, trots det knarrande ljudet som hon lärt sig att leva med under den tid hon varit en av dem som sjösjukt och förundrat en gång klivit på. Hon gav styrman ett litet leende tillbaka och sträckte fram sin hand för att ta avsked. Han klev förbi handen och omfamnade henne en lång stund.
"Och kom nu ihåg vad jag sa: Efter så här lång tid ombord kommer den fasta marken att göra dig sjösjuk, men oroa dig inte, den går över ska du se. Det kommer bli en skicklig seglare av dig en dag, det är jag säker på."
De såg på varann och hon blinkade hastigt bort en tår.
Så klev hon upp på relingen och vinkade glatt åt alla de som varit med henne i det som varit.
Så drog hon in ett djupt andetag och dök.
Slut
läs den spännande fortsättningen......
- - - -
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
