...och soundtracket till min sorti kommer sist.

.
Om mitt liv var en romanserie skulle en bok ha sitt avslut här. I de sista kapitlen skulle boken få sin avrundning. Eller sin kulmen. Eller möjligtvis ett snopet avslut som skulle lämna läsaren otillfredsställd och undrande. Men oavsett i en önskan om att läsa mer.

Boken kunde till exempel varit en vardaglig skildring skriven av Tracy Chevallier följande människors lunk och slit i en stillsam nutid (fast om 200 år som en historieskildring).
Eller kanhända en Marian Keys där jag skulle fått rollen som den förvirrade men moderna kvinnan i jakten på... erkännande, acceptans och, ja så klart förälskelse.
Det kunde varit ett okronologiskt virrvarr av Suzanne Brögger eller ett drama av John Irving framhävande våra inre demoner och sexuella lustar som drivkraft till allt som händer och sker. Ett blottande av mig och alla mina medmänniskors inre längtan.
Lewis Carrol hade berättat mitt liv i stil med Alice i underlandet med rävar och kaniner som spelade Fia med knuff över bubblande kola, tunga valrossar med mustach som hyllade varann i vattenbrynet medan läckande olja sipprade in mellan deras fenor och Oompa loompas som firade fredags-dag och åt mackor.

Fick jag välja själv skulle det kanske varit ett äventyr skrivet av Erica Jong.
I så fall hade det sista kapitlet låtit så här:

Sista kapitlet.
I vilken vår hjältinna lär sig om vad som inte kan läras ut, och vågar det hon inte törs.

"Om jag kan säga dig sanningen?" skrockade styrman med en road blick bakom sin monocel. "Åh, nej, du ska nog finna den ändå vad det lider, min vän".
Hon såg sig om. På däck var det ingalunda lugnt, trots att hon förnam hur allt stannade upp. Uppe mellan masterna hörde hon glada tillrop och såg matroser som klättrade runt bland seglen. Under däck hördes trummanden och knakanden som vittnade om verksamheten där under. Skutan skulle gå långt än, trots det knarrande ljudet som hon lärt sig att leva med under den tid hon varit en av dem som sjösjukt och förundrat en gång klivit på. Hon gav styrman ett litet leende tillbaka och sträckte fram sin hand för att ta avsked. Han klev förbi handen och omfamnade henne en lång stund.
"Och kom nu ihåg vad jag sa: Efter så här lång tid ombord kommer den fasta marken att göra dig sjösjuk, men oroa dig inte, den går över ska du se. Det kommer bli en skicklig seglare av dig en dag, det är jag säker på."
De såg på varann och hon blinkade hastigt bort en tår.
Så klev hon upp på relingen och vinkade glatt åt alla de som varit med henne i det som varit.
Så drog hon in ett djupt andetag och dök.

Slut





läs den spännande fortsättningen......

- - - -