Med höger fot först

Vad var det som var så förbannat fantastiskt unikt med den här natten, nu då?
Vad var det som gjorde att jag gick ut i strumpbyxor och nya vinterkängor mitt i natten tillsammans med en bunt människor jag lärt känna det senaste året, bara för att stå i spöregnet (!?), trängandes under två paraplyn och skrika att vi önskar varandra ett gott kommande år så fort domkyrkans klockor börjar slå?
Vilken var orsaken till att vi inte var ensamma där och att raketer smälde runt omkring oss (om än mindre än det kanske gjort om det inte var för att det plötsligt bestämde sig för att bli plusgrader på just den här förbannat fantastiskt unika dagen)?
Tideräkning.
Jag hade haft vissa starka önskningar om att stänga in mig någonstans. Inte av rädsla för själva tideräkningen, utan för dagen. Jag ville beröva den dess fantastiska unikitet. Men den kom och den blev firad likväl. LIk de egyptiska gatuförsäljarna vars vidskeplighet tvingar dem att göra en god första affär för dagen måste vi stå där och skåla. Vi vet inte hur nästa år kommer att te sig annars. Vi vet inte om nästa år blir av om vi inte gör som vi brukar.
Tideräkningen kanske kommer av sig.
Efter den obligatoriska skålen efter en utebliven grevinna och betjänt var jag kall och gick in. Där hade ett par somnat i soffan.
That's tideräkning for you.
Det var också samma par som kom till festen med barnstol, barnsäng mikromat och tillslut, ett barn. Sen sist jag träffade henne hade hon börjat skratta, peka (och vänta på ordet för vad hon pekar på) och promenera runt i en faslig fart om hon bara fick hålla sina små händer hårt om någons pekfingrar. Förra gången vi stod och skålade (den där gången för ett år sen, ni minns?) var hon inte ens en del av vår befolkning.
Och här sitter jag och underminerar tideräkningen.
Kanske jag också lärt mig att skratta, peka och gå det här året? Med höger fot först.
Kanske jag kommer att lära mig än mer fantastiska saker 2011.

Jag ska fylla min hjärna med kunskap, trots att den tappat hälsan, och lära mig att räkna, springa och prata.
Jag pekar, så säger du ordet.
Jag hoppas att ni mår bra, mina vänner och kära, och att alla unika och mindre unika dagar blir förbannat fantastiska.
Så fortsätter vi med denna tideräkning.
Och ser var den leder oss.

Gott nytt...

Flyttdamm

"När våra kroppar möttes i passion och vi försökte älska med varje kroppsdel för att hålla oss varma,
då skrev jag poesi.
Jag minns inte orden, men det var vackert, otroligt vackert."

Ord från ett gammalt anteckningsblock

Meddelande från en stunds stillasittande

Plugg i Linköping till hösten.

Någon som har en lägenhet över?

...och soundtracket till min sorti kommer sist.

.
Om mitt liv var en romanserie skulle en bok ha sitt avslut här. I de sista kapitlen skulle boken få sin avrundning. Eller sin kulmen. Eller möjligtvis ett snopet avslut som skulle lämna läsaren otillfredsställd och undrande. Men oavsett i en önskan om att läsa mer.

Boken kunde till exempel varit en vardaglig skildring skriven av Tracy Chevallier följande människors lunk och slit i en stillsam nutid (fast om 200 år som en historieskildring).
Eller kanhända en Marian Keys där jag skulle fått rollen som den förvirrade men moderna kvinnan i jakten på... erkännande, acceptans och, ja så klart förälskelse.
Det kunde varit ett okronologiskt virrvarr av Suzanne Brögger eller ett drama av John Irving framhävande våra inre demoner och sexuella lustar som drivkraft till allt som händer och sker. Ett blottande av mig och alla mina medmänniskors inre längtan.
Lewis Carrol hade berättat mitt liv i stil med Alice i underlandet med rävar och kaniner som spelade Fia med knuff över bubblande kola, tunga valrossar med mustach som hyllade varann i vattenbrynet medan läckande olja sipprade in mellan deras fenor och Oompa loompas som firade fredags-dag och åt mackor.

Fick jag välja själv skulle det kanske varit ett äventyr skrivet av Erica Jong.
I så fall hade det sista kapitlet låtit så här:

Sista kapitlet.
I vilken vår hjältinna lär sig om vad som inte kan läras ut, och vågar det hon inte törs.

"Om jag kan säga dig sanningen?" skrockade styrman med en road blick bakom sin monocel. "Åh, nej, du ska nog finna den ändå vad det lider, min vän".
Hon såg sig om. På däck var det ingalunda lugnt, trots att hon förnam hur allt stannade upp. Uppe mellan masterna hörde hon glada tillrop och såg matroser som klättrade runt bland seglen. Under däck hördes trummanden och knakanden som vittnade om verksamheten där under. Skutan skulle gå långt än, trots det knarrande ljudet som hon lärt sig att leva med under den tid hon varit en av dem som sjösjukt och förundrat en gång klivit på. Hon gav styrman ett litet leende tillbaka och sträckte fram sin hand för att ta avsked. Han klev förbi handen och omfamnade henne en lång stund.
"Och kom nu ihåg vad jag sa: Efter så här lång tid ombord kommer den fasta marken att göra dig sjösjuk, men oroa dig inte, den går över ska du se. Det kommer bli en skicklig seglare av dig en dag, det är jag säker på."
De såg på varann och hon blinkade hastigt bort en tår.
Så klev hon upp på relingen och vinkade glatt åt alla de som varit med henne i det som varit.
Så drog hon in ett djupt andetag och dök.

Slut





läs den spännande fortsättningen......

- - - -

It ain't over til it's over

.
Sex dagar kvar på jobbet.
Jag är tudelad. En del av mig är väldigt stressad över allt som jag känner att jag borde hinna och vill hinna göra innan nästa arbetsvecka är över. En annan av mig vet att nästa fredag kväll när jag sitter på tåget söderut har inget av det någon betydelse längre.
Jag vill göra det bästa som bara går den sista tiden, samtidigt som jag vet att det inte gör så stora konsekvenser för mig personligen om jag pressar mig in i det sista eller om jag börjar känna av medelhavsbriserna redan nu.

Men men. Hur tudelad jag än är så är det det ena av dessa alternativ som jag lever med. Jag försöker hinna med allt. Och det går inte. Jag försöker lämna en tjänst åt min efterträdare som har lite bättre förutsättningar än den som jag klev in i för ett och ett halvt år sen. Och jag försöker lämna startade projekt och egen kunskap efter mig på ett vettigt sätt.

Efter jobbet idag ringde en jobbarkompis och bad om ursäkt för att han märkt hur jag tog illa upp över en skämtsamhet som jag helt enkelt inte var mottaglig för idag. Han påpekade att han sett mig stressad många gånger förut, men inte sett mig sådan som jag varit när det blivit för stort tryck de senaste två veckorna. Och det har väl att göra med att man annars vet att man helt enkelt får skjuta på det man inte hinner med, men nu känns det inte så. Och jag är mer kritisk mot mina jobbarkompisar när saker inte görs ordentligt, helt enkelt för att jag vill att de ska vara hjälpsamma mot min efterträdare. För att saker inte ska bli fel.

Jag hoppas att jag kan ta det lite lugnare nästa vecka. Jag vill ju också att vännerna på jobbet ska komma ihåg mig som den bättre Linnéa.
Men imorgon blir det gettogether med de närmaste på jobbet, det ska bli riktigt fint.
Och förhoppningsvis inget jobbsnack :)

.

.
"Att jag tycker att en invandrare är trevlig betyder inte att jag vill att han ska flytta in i mitt hem".

Sverigedemokraterna är verkligen inte riktigt kloka- vadå mitt hem? Bjud inte in någon att sova i ditt hem då. Eller menar du Sverige?
Att jag tycker du verkar vara otrevlig betyder inte att jag ber dig flytta ut ur mitt hem.

.

Doften av nya och gamla somrar

.
Det är så konstigt det där med att komma tillbaka till sitt hem efter en tids frånvaro.
Då luktar det som första gången man klev in där. Samma doft från förra boende, målarfärg och annat som folk lämnar i väggarna.
Och just lukter har en sådan stark inverkan på minnet. Jag kommer tillbaka till europavimmel, galna rumskompisar och Martina på besök en lite underlig septemberdag. Dessutom ser min lägenhet ut ungefär som den gjorde då. Spartansk. Eller ja, rättare sagt, halvt utflyttad. Bara några få möbler finns kvar, och några blommor. Vädret är detsamma, ljummet och lite ostabilt, fast på väg mot sommar, istället för höst.
Det här är det första hemmet som varit bara mitt. Mitt mitt mitt. Jag har möblerat den med vilka tokiga lampor och hur gröna och rangliga köksmöbler jag velat. Jag har hängt tavlor med innehåll som konfunderat mina besökare, dödat mina egna blommor och skitit ner min egen toalett. Jag har tagit slut på mitt eget schampoo och egenhändigt tappat bort jeans och hårnålar. Jag har spillt och dammat lagat mina morgonscones.
Jag bor på en liten gata i en liten by, med hundrastplats och volvo 740-bana utanför ventilationen. Men här allt blivit mitt. Jag har bjudit på oräkneliga koppar te och soppa på alla möjliga rostiga spikar. Jag har demonstrerat mina ljudövningar för grannar och källarknarkare (solariet dom byggt under mig är helt säkert bara en täckmantel).

Men nu är här tomt. Och det doftar som om jag aldrig satt min fot här. Och avtrycket jag gör på byn är väl ungefär så stort.

Ni är välkomna på te på nästa plats.

.