Med höger fot först

Vad var det som var så förbannat fantastiskt unikt med den här natten, nu då?
Vad var det som gjorde att jag gick ut i strumpbyxor och nya vinterkängor mitt i natten tillsammans med en bunt människor jag lärt känna det senaste året, bara för att stå i spöregnet (!?), trängandes under två paraplyn och skrika att vi önskar varandra ett gott kommande år så fort domkyrkans klockor börjar slå?
Vilken var orsaken till att vi inte var ensamma där och att raketer smälde runt omkring oss (om än mindre än det kanske gjort om det inte var för att det plötsligt bestämde sig för att bli plusgrader på just den här förbannat fantastiskt unika dagen)?
Tideräkning.
Jag hade haft vissa starka önskningar om att stänga in mig någonstans. Inte av rädsla för själva tideräkningen, utan för dagen. Jag ville beröva den dess fantastiska unikitet. Men den kom och den blev firad likväl. LIk de egyptiska gatuförsäljarna vars vidskeplighet tvingar dem att göra en god första affär för dagen måste vi stå där och skåla. Vi vet inte hur nästa år kommer att te sig annars. Vi vet inte om nästa år blir av om vi inte gör som vi brukar.
Tideräkningen kanske kommer av sig.
Efter den obligatoriska skålen efter en utebliven grevinna och betjänt var jag kall och gick in. Där hade ett par somnat i soffan.
That's tideräkning for you.
Det var också samma par som kom till festen med barnstol, barnsäng mikromat och tillslut, ett barn. Sen sist jag träffade henne hade hon börjat skratta, peka (och vänta på ordet för vad hon pekar på) och promenera runt i en faslig fart om hon bara fick hålla sina små händer hårt om någons pekfingrar. Förra gången vi stod och skålade (den där gången för ett år sen, ni minns?) var hon inte ens en del av vår befolkning.
Och här sitter jag och underminerar tideräkningen.
Kanske jag också lärt mig att skratta, peka och gå det här året? Med höger fot först.
Kanske jag kommer att lära mig än mer fantastiska saker 2011.

Jag ska fylla min hjärna med kunskap, trots att den tappat hälsan, och lära mig att räkna, springa och prata.
Jag pekar, så säger du ordet.
Jag hoppas att ni mår bra, mina vänner och kära, och att alla unika och mindre unika dagar blir förbannat fantastiska.
Så fortsätter vi med denna tideräkning.
Och ser var den leder oss.

Gott nytt...