En text till min son, Av Olivia Bergdahl

Jag vet inte om jag någonsin kommer att bli mamma

men för en liten stund
vill jag låtsas att det göra detsamma!
för det här är en text till min son,

Älskling, hur ska jag kunna måla väggarna rosa i ditt rum
utan att du framstår som lite efterbliven eller dum?
du kanske förstår en dag när du blir stor
varför jag vill klä dig i blommiga tröjor och glittriga skor
utan att vara nån feminist-aktivist-mor
för jag vill höra dig skrika på jämställdighetsbarrikader
jag vill se dig bli en blöjbytande fader
men i affären står leksaker i knivskarpa rader
hur ska du kunna välja mellan barbiehästar och monsterbestar
och vad ska jag svara när du säger: "Mamma, jag vet hur det är,
man får vänner och respekt med ett verklighetstroget
gevär!"
jag kan ju knappast säga till,
när du leker soldat eller sjörövare
att du och dina vänner är framtida förövare

För hur ger man en liten parvel perspektiv
när till och med Bamse är genomnormativ?
jag kan inte svara tvärt att
"Jo, Tarzan var också en mjukis längst in i hjärtat,
och hade nog mått bättre om han sade som det var
för det är inte lätt att ha en apa till far..."

Eller när du kommer hem, femton år och olykligt kär
då kan jag inte säga att du vet ingenting om hur jävlig
kärleken är!
för dina flickvänner
som inte kan visa vad de känner
utan tvingas in i en form i en norm de inte väljer
som blundar och hoppas och ler när de sväljer
så hur ska jag kunna förklara pornografin?
säga att den görs av maktgalna svin
när du kan hitta njutning så farligt lätt
på ett större och större internet
jag vill tala om hur två kan bli ett
på ett obeskrivligt ljuvligt och könlöst sätt

men du kommer att bära generationers förtryck och överfall
för du föds in i värld som är hård, som är kall
och den kommer att göra allt för att du ska bli man
och jag, jag kommer att göra vad jag kan
för att du ska bli människa mer än kön
men hur tackar man nej till obegränsat sexliv, till en högra lön?

Du skankse kommer att förstå, när du blir stor
även om jag inte klär dig i blommiga tröjor och glittriga skor
man offrar inte sitt barn för ett högre ideal
jag vill ju helst att du ska vara lyckligt normal
Men du kommer att tjäna på patriarkatet
så vad ska jag säga om kvinnorna och manshatet?
dom, eller vi, hatar inte dig utan sveket från en manlighet
och jag vet
att du kommer vara vinnare i orättvist spel
som går att förändra
och det är ditt ansvar
men inte ditt fel

så gråt, min son
det är mer än okej
det är förjävligt att vara kille
nästan lika jobbigt som att vara tjej

Av Olivia Bergdahl

Välskrivet av lovande poet. Jag hade till och med föremånen att höra den första gången uppläst av en kille, vilket förändrade hela texten på något vis, det blev så hoppfullt då. Uppläsaren var då min fine bror, Henning, läst med uppriktighet, passion och medkänsla.

.be the pig.

Förresten. Tips: Läs sista kommentaren pa föregaende inlägg.

Mellandagsblues och Nyårsjazz

om 23 timmar är vi inne i det nya året.
Har det någon betydelse för dig? Jag menar, är det som att komma på en språngbräda, flyga in i en ny värld och få fullt med liv igen, som det funkar i tv-spelen, eller är det bara ett klockslag, ett nummer som vi människor kommit på för att stötta byråkratin och tidsstressen?
Kommer det att göra skillnad för dig? Kommer det vara ett nytt andetag frisk luft som du får välja själv att hålla inne eller blåsa ut allt efter egen önskan?
Nu så här i slutet av året, då i alla fall jag känner att den gamla luften på något sätt tagit slut. Som att det nya numret kommer att radera alla demoner. Att jag kommer att få ett nytt papper att kunna skriva på och klottra min telefonkonst. Eller en ny ruta för ett nytt blogg-inlägg i den digitala världen. När bara det gamla året är slut.
Men först måste vi gråta färdigt åt året som var. Annars drar vi med det in i 2008 och sölar ner alla blanka sidor. Vi måste välja vad vi vill lämna bakom oss. Gråta lite över spild mjölk, borttappade halsdukar och örhängen som åkt ner i vägbrunnar. Över pojkvänner som försvann ur ens liv och för sorgen som kommer när man slutligen inser hur man flytt ifrån ensamheten. Över vänner som försvinner ut i världen och över lyckan att man får ha dom kvar så nära hjärtat som det bara går. Över skillsmässobarn, vissnade blommor och diskborsten som blev kvar. Över alla beslut som man slapp ta, dom som man skjutit framför sig och dom livsförändrande som man faktiskt tog. Över att nästa år inte kommer att bli som det förra. Av lättnad och av sorg. Vi gråter för att inse att året som var var viktigt. Det var en del av våra liv och det var vackert. Och allt som var tvunget att hända hände. Och vi vrider ur vår kudde över den snöfria gräsmattan och låter tårarna försvinna till marken och frysa till is.
Sen är vi redo.
För imorgon kommer den alltid för sena julklappen. Alla kommer att vara uppklädda och förväntansfulla, nymånen kommer vara nyputsad och upphängd på sin plats och ackompanjerade av smällar och hundskall kommer vi att, med blicken upp mot skyn, dra ett nytt, friskt andetag. Och för ett ögonblick förlåta oss själva och världen vi lever i.
Och välkomna framtiden som det vi gör den till.
Välkomna 2008.
Gott Nytt År...
det är ditt.